leifsjoqvist

När jag var runt 20 år och brinnande revolutionär
såg jag alla som mina fiender. I praktiken blev
det ju så då 0,01% av befolkningen delade de
politiksa åsikter jag ville driva igenom. Det var
ungefär lika stor procentsats som inte röstade
på den sovjetiska presidenten i alla val från
1928 fram till unionens fall.

Några glada unga som vill rösta på Stålmannen

Jag minns hur jag i princip tänkte att alla i det
privata näringslivet var fiender till arbetarklassen
och därmed fiender till mig.

Idag har jag genom livserfarenhet att chefer på
alla nivåer är bättre i det privata näringslivet än
i det offentliga. I det privata styr vinst och utveckling.
Man kan ta udda personer bara det går bra.I det off-
entliga handlar det om hur det ser ut. Man lullar bud-
get och offrar folk. I ett större perspektiv får det mig
att fundera.

Jag har läst massor om hur styrande på mellannivåer
i det gamla öst bara såg till yta. Ingen budget syntes
gå fel. Om så ändå var fallet letade man syndabockar
och klassfiender och man hittade alltid någon eller
några.

Vad lära av detta då? Ingen aning. Ändå en känsla av
att till sist är det ändå det personliga ansvaret som är
avgörande. Till slut betyder etiketter inget, organisation
inget utan det är hur du lever och lär som ger vad du
är för människa.

Det stora livet seglar bort och det lilla tar sig med roddbåt
intill land.