leifsjoqvist

1977 började jag på Lillhagens Sjukhus.
Jag började min karriär blnad människor
på solens skuggsida på Avd 5C. Det var
ett möte som skulle forma mitt liv.

Avdelningen var uppdelad i fyra salar och
det låg 8 patienter på varje sal. De flesta
var senil dementa, men det fanns missbruk-
are, shizofrena, korchakovs och en pedofil.

Där fanns fem män som varit på avdelningen
sedan 1933, samma år som sjukhuset öpnnade.
Där fanns Alexius som sades vara mutist. Ingen
hade hört honom tala. Där fanns tre som hade
syfilis varav en var i sista stadiet och var som
en snigel. Han drog ihop kroppen efter varje
steg för att orka ta ytterligare ett. Det tog honom
flera timmar att ta sig från sal till matsal. En sträcka
på 30 meter.


De som jobbade där hade en dubbel inställning.
Många av oss var fyllda av en slags kärlek till
dessa män som dragit en nitlott någonstans i liv-
et, men det fanns också de som avskärmade sig.
Ett av de första minnena är hur en patient fick stå
som en hund i matsalen för att få en sockerbit. Ing-
en regerade på det. Alla skrattade inklusive patient-
en själv.

Strukturen gav inte utrymme till respekt och kärlek.
36 patienter på en liten yta. Slitningarna fanns där
som ett brev på posten (anakronism?). Många av
de äldre vårdarna hyllade psykofarmakan som kunde
sänka en häst. De hade varit med på 50-talet när man
bältade, gav insulinchock, gav vattenterapi(man låste
fast patienter i badkar och lät dem ligga i timmar).Det
sita skrev Michel Focault i Vansinnets historia där han
beskriver hur en kvinna tvångsbadats så länge att
hennes kropp börjat att lösas upp.

Det handlade om fasta tider för uppgång och måltider.
De flesta var i säng 1600 och togs upp mellan 0730 och
830. Måltider serverades mellan 0830 och 1730. Tiden
mellan 1730 och 0830 var man utan mat och dryck.15
timmar!

Det var ingen bra värld men trots det finns många goda
minnen. De bästa kom när vi faktiskt efter kamp fick börja
att gå ut med dem. Många hade inte varit utanför avdel-
ningen på år. Det var en del av folkhemssverige som ing-
en ville veta av. De gamla var improduktiva och låg sam-
hället till last (skillnaden var inte stor om man jämför med
de mer privatiserade alternativen världen över. )


Vi hade och har en värld som inte respekterar svaghet. En
värld som lever så är dömd till undergång. Begriper man
inte att existensen handlar om samarbete och att vi hjälp-
er dem som trillar av båten kommer vi inom kort att finna
att vi alla simmar i sama vatten och bara har drukningsdöden
kvar att vänta på.