leifsjoqvist

Igår ringde en kvinna som jag inte hört av
på jag vet inte hur lång tid. Vi gick i gymna-
siet tillsammans. Det var en underlig känsla.
Minnen väcktes som legat i träda. Jag mind-
es en sommarkväll när vi badade och vi var
nakna. Jag mindes hettan i kroppen som inte
fick något utlopp. Det brändes fast i minnet i-
stället.

Jag har passerat 50-årstrecket. Det är nu det
skall börja gå utför. Ännu känner jag inga stör-
re krämpor. Jag cyklar och tränar lag i fotboll
i princip varje dag. Jag behöver pissa någon
gång extra per natt men sedan jag slutade på
Stasiinstutionen har jag sovit 8 timmar per natt
och inte behövt gå upp för att läcka dragg.


Jag ser i unga kvinnors ögon att en dimension
saknas och det är faktiskt ganska skönt. Nu kan
jag skoja och röra vid dem utan att det uppfattas
som inviter. Jaktreviret har blivit beskuret men
å andra sidan de byten som finns kvar är så
långsamma och slöa i tanken att man fäller dem
lätt och bestiger dem. Tyvärr verkar det vara så
att tanken är snabbare än kroppen och att även
om mina byten blir långsammare så gäller det
ju även mig själv.

Jag börjar tänka på döden. Det har jag inte gjort
de senaste 30 åren. Den närmar sig. Jag kan ha
20-25 år utan större skillnader från nu med kroppen
och knoppen om vi pratar maxutdelning. Jag kan
ha ytterligare tio år med en trött kropp och en slö-
are knopp. Detta är bästa scenariot. Jag kan ju bli
sjuk och då uppstår en helt annan agenda.

Det som skiljer nu från då i tankarna om döden är att
nu finns ett lugn. Jag räds inte döden. Den kommer när
den kommer och det gäller oss alla. Döden är rättvis.
Jag tänker inte heller så mycket vad jag vill uppnå ut-
an mer på att jag ska göra saker som jag vill göra, vil-
ket är en belöning man får när barnen klarar sig själva.

Jag börjar också förstå att jag blir äldre. Det tar tid att
förstå och ännu mer tid att acceptera. När jag närmade
mig 50 tyckte jag att alla runt 50 såg huvaligen gamla
ut. Denna tanke har eroderats och jag ser mig själv i
andra. För varje stor växling, i princip vart tionde år, så
tar det ett par år att förstå att även jag finns i samma
process som alla andra.

Det är först nu som jag verkligen förstår tanken om att
leva dagen. Jag har alltid sagt så men inte riktigt begripit
den stora meningen. Det är i dag jag kan göra saker. Imor-
gon kan jag vara överkörd eller få domen att jag har can-
och skall dö och det kan jag inte göra något åt. I denna tan-
ke finns också att leva genom den Andre, det är i mötet
med andra jag bekräftas som människa. Vi är skapta för
att leva tillsammans och att stödja och ta vara på varan-
dra. Det är en kungstanke.