leifsjoqvist

Det tar styggt på självkänslan när man blir utsatt
för angiveri och särskilt då när det inte redovisas
vad det handlar om. Det är som med Josef K i Kafkas
Processen. Han angrips men han förstår inte varför.
Han blir syndabock och utpekad och ser inte samman-
hanget. Det är inte utsattheten som är det svåra det
är ovissheten.

Tänk själv. Du går i flera år och arbetar med kollegor
och så får du reda på att de för bok över vad du gör.
Gillat läget!När sedan informationen från detta arbete
används selektivt blir det inte bättre. Hur kan man vara
en sådan människa? Hur kan man vilja ange sina kollegor?
Hur blir man en kapo?


I ljuset av gammal kunskap om
parallellprocesser, containing, flytande ångest, psykisk
smitta, projektiv identifikation så kan jag tycka att den
psykodynamiska metoden hade  givit verktyg att lö-
sa problemen. Istället valdes den svarta pedagogiken som
utvecklades under Mussolini under 30-talet i fascismens
Italien. Isolera problemet, utsätt med repression eller hot
om samma och slutligen hugg av.
2010.

Häromdagen ljusnade mitt livspussel och nu ser allt oför-
skämt bra ut. Demonerna lämnar. Jag kan lämna det gamla
och gå vidare och det är väl alltid vad det handlar om. Bear-
beta, red ut , arkivera oladdat och gå vidare.


Pratade med en kamrat som är eller var i en liknande sit-
uation och jag kände igen detta att man tappar gnistan, man
tappar viljan att ta tag i saker som ser svåra ut. Man tror sig
inte klara av uppgiften och så blir man mindre igen. Det är
som Pinnochio fast här blir näsan bara mindra och mindre.

Nu sover jag gott igen. Bara det är värt en månadslön. Jag har
lärt mig att vara ödmjuk och jag har återfått känslan av solidari-
tetens stora betydelse. Alla måste stöttas av Den Andre annars
går vi under.

Gamla slagdängor som "Intet ont som inte har något gott med sig"
"Efter regnet kommer solen" får en ny och verklig innebörd. De är
inte bara maximer att skratta åt.