2010-05-01
10:19:24
1 maj
Högtidsdagen är här igen.
Jag skall inte demonstrera.
Det var längesedan nu. För några år sedan var
jag och lyssnade till Syndikalisterna i Bältesspänn-
arparken men jag gick inte.
Om minnet inte bedrar mig har jag inte deltagit i ett
tåg sedan 1986. 24 år sedan.
Jag tror jag är ganska typisk 70-talets vänsteranhängare.
Vi har kvar våra tankar om rättvisa och solidariet men vi
omsätter inte detta i praktiskt politiskt arbete.
Det fanns en politiskt utbrändhet i slutet av 70-talet. Alla
goda intentioner till trots så förändrades inte så mycket.
Vi hade inte tålamodet som exempelvis socialdemokratin
visade upp när de byggde upp parti och folkrörelse under
1900-talet.
Jag tror vi hade för stora visioner. Ville för mycket. Trodde
att många var beredda att ändra hela sin livshållning för en
vacker utopis skull. Det visade sig vara fel. Varför skulle min
socialdemokratiska farsa som växte upp i ett relativt fattigt
torp i Värmland och som flyttade till Göteborg där han blev
plåtslagare och svetsare och kunde försörja sin familj, köpa
bil och köpa sitt föräldrahem, varför skulle han vända social-
demokratin ryggen?
När sedan våra hjältar i Tredje Världen en efter en blev bad
guys tog allt det roliga slut. Vietnam blev ockupant. Kina blev
stormakt. Östeuropa var korrumperat och fallfärdigt. Angola
och Mozambique skodde en ny överklass och lyckades inte
bryta den allmänna fattigdomen. Nicaragua lyckades inte be-
hålla sin dröm om en socialism vald av folket.
Tröttheten tog över och vi blev privatiserade. Vi tänkte bra men
hade inga gemensamma planer längre. Vi tillhörde dem som vil-
le steka omelett utan att knäcka ägg. Vi tillhörde dem som tog
Marx på allvar och menade att socialismen skulle vara en utveck-
ling av ekonomi, demokrati, jämlikhet , ja för hela samhället och
dess olika verksamheter. Verkligheten gav oss inte det svaret.
Om 1 maj kommer att bestå som symboldag är tveksamt. Vem är
idag arbetare? Man borde nog gå från arbetraklassbegreppet till
underklass och skapa subgrupper i den. Jag är säker på att nya
revolter kommer till. Jag är säker på att människor kommer att
organiera sig för att få till rättvisa. Jag är dock inte så säker på
att jag kommer att vara med.
Jag skall inte demonstrera.
Det var längesedan nu. För några år sedan var
jag och lyssnade till Syndikalisterna i Bältesspänn-
arparken men jag gick inte.
Om minnet inte bedrar mig har jag inte deltagit i ett
tåg sedan 1986. 24 år sedan.
Jag tror jag är ganska typisk 70-talets vänsteranhängare.
Vi har kvar våra tankar om rättvisa och solidariet men vi
omsätter inte detta i praktiskt politiskt arbete.
Det fanns en politiskt utbrändhet i slutet av 70-talet. Alla
goda intentioner till trots så förändrades inte så mycket.
Vi hade inte tålamodet som exempelvis socialdemokratin
visade upp när de byggde upp parti och folkrörelse under
1900-talet.
Jag tror vi hade för stora visioner. Ville för mycket. Trodde
att många var beredda att ändra hela sin livshållning för en
vacker utopis skull. Det visade sig vara fel. Varför skulle min
socialdemokratiska farsa som växte upp i ett relativt fattigt
torp i Värmland och som flyttade till Göteborg där han blev
plåtslagare och svetsare och kunde försörja sin familj, köpa
bil och köpa sitt föräldrahem, varför skulle han vända social-
demokratin ryggen?
När sedan våra hjältar i Tredje Världen en efter en blev bad
guys tog allt det roliga slut. Vietnam blev ockupant. Kina blev
stormakt. Östeuropa var korrumperat och fallfärdigt. Angola
och Mozambique skodde en ny överklass och lyckades inte
bryta den allmänna fattigdomen. Nicaragua lyckades inte be-
hålla sin dröm om en socialism vald av folket.
Tröttheten tog över och vi blev privatiserade. Vi tänkte bra men
hade inga gemensamma planer längre. Vi tillhörde dem som vil-
le steka omelett utan att knäcka ägg. Vi tillhörde dem som tog
Marx på allvar och menade att socialismen skulle vara en utveck-
ling av ekonomi, demokrati, jämlikhet , ja för hela samhället och
dess olika verksamheter. Verkligheten gav oss inte det svaret.
Om 1 maj kommer att bestå som symboldag är tveksamt. Vem är
idag arbetare? Man borde nog gå från arbetraklassbegreppet till
underklass och skapa subgrupper i den. Jag är säker på att nya
revolter kommer till. Jag är säker på att människor kommer att
organiera sig för att få till rättvisa. Jag är dock inte så säker på
att jag kommer att vara med.
Kommentar:
Kommentera inlägget här:
Sällan känner jag mig så alienerad som 1 maj nuförtiden. Det brukade vara en dag man kände stolthet. Numera skulle jag hellre äta hundskit än gå i något av de löjliga små tåg som finns att välja på.
Dock äter jag tårta med barnen i dag - för att de ska fråga varför och ge mig tillfälle att förklara.