leifsjoqvist

Jag läser en recension i Axess om Arthur Koestler.
Michael Scammel har skrivit den och han verkar
mena att Koestler försvann från de större offent-
liga scenerna på 50-talet när han blev mer inrikt-
ad på att skriva om naturvetenskaperna för att
helat försvinna när han på 70-talet blev infekterad
av parapsykologi.


För mig är Koestler först och främst Natt klockan
tolv på dagen. Itonåren då en reblliska andan är
som störst var jag mer anarkist än kommunist. Jag
var emot allt. Jag var för en vision där alla underdogs
skulle få skälla utan några som helst inskränkningar.
Jag minns en flummig redogörelse från ett rörrum på
Lillhagen där vi pratade politik och jag sa till någon
kvinna att mitt utopia var en liten gård där man arb-
etade tillsammans och på kvällar sjöng man och dek-
lamerade poesi. Det var ju ganska lång bort från arb-
tarromantikens gruvor och fabriker.


Med en stigande medvetenhet lärde jag mig att se de
större visionerna som vi alla var underordnade. Partiet
som fronten som vi alla är underordnade. Den demokrat-
iska centralismen och revolutionens oundvikliga seger.
Det handlade ju bara om tid.

Jag gillade inte determinismen. Jag gillade inte bristen på
demokrati och yttrandefrihet.

Så läste jag Koestler. Jag följde Rubashov och jag led med
honom. Jag förstod precis vad han menade med en "inre
censor" som farligare än ett yttre förtryck. Koestler gjorde
tydligt hur tusentals goda kommunsietr kune gå i döden äv-
en då beskyllningarna var helt horribla. Partiet var viktigare
än livet.

I de bägge självbiografiska Pil i det blå och Den osynliga skrif-
ten, vilka jag fick ärva av en gammal tant som dog på enkel-
rum på Lillhagen efter 10 år som ett skrikande paket. Det var
som en tanke att det ar hon som fick mig att läsa Koestlers
självbiografi.

I andra boken låter han Dylan Thomas inleda:
Gud vilken fin brasa det blir när man bränner sin skepp!