leifsjoqvist

Jag har sedan några månader arbetat med fotboll.
Det har jag egentligen gjort i snart 20 år men nu
är jag formellt anställd och för första gången sedan
åren i hamnen och industrin kan jag känna att jag
utför ett arbete.

Efter intrigerna i Torslanda med en kvinna som spionerade
på personal med chefernas samtycke och vilka senare har
lyckats förstöra 20 års kvalitativt gott arbete då 4 anställda
sagt upp sig och resten skulle göra det om det fanns andra
arbeten så är fotbollen en oas att arbeta i.

I Torslanda satt jag i 20 år på det ena meningslösa mötet
efter det andra med chefer som inte kunde sitt jobb och
som först under anmaning kunde konstruera en dagordning.
Det var fascinerande att arbeta med sådan inkompetens som
ledare. Det var aldrig tal om kvalitetskontroll på den nivån.
Trots 20 års frågan efter en arbetsbeskrivning kom det aldrig
någon. När vi själva presenterade en tydlig och klar policy blev
det aldrig svar ännu mindre respons.

Det är dock märkligt hur divergerat vårat samhälle är.Vissa
springer runt i ekorrehjulet och deltar i massa processer med-
ans andra bara sitter av sina dagar och inte sällan utan att be-
gripa vad man gör där. Ändå är stressen större än någonsin.
I mitt förra arbete var det ju tydligt, att en förvirrad anställd
som spionerade och uppmanade anhöriga att skriva anmälning-
ar , projicerade sin egen oförmåga att hålla i hop sitt liv och så
skapade kris. När då ledarna var oförmögna att krishantera utan
bara vill rädda sitt eget skinn brakade allt ihop. En person kan ska-
da mycket i en organisation. Idag mår alla piss. Verksamheten lev-
er på att några få ännu står ut. Vad är då ledarskapets svar på den-
na kris? Jo, att ta tillbaka kvinnan som startade allt.

Jag tror inte att exemplet ovan är ovanligt. Omsorgerna har haft
denna ledarstruktur så länge jag minns. På början av 90-talet så
fick jag detta förklarat. Det handlade om att göra snabba hugg i
personalgrupper. Då gnäller de ett tag men sedan lägger det sig.
Får man bara bort de ledande blir de andra snart fromma som
lamm. Jag tänkte då och jag tänker nu att NSDAP eller STASI in-
te kunnat formulera ett säkrare strategi.

Vilket gör att jag åter kommer till fråga om arbete. Idag verkar det
som att man i många verksamheter har så lite att göra att man star-
tar upp processer som måste läkas och att läkandet är ett mål i sig.
Ändå är all stressade. Det går inte ihop. Jag tror inte att det har att
göra med arbetet i sig. Jag tror det beror på alienation. Brist på sam-
manhang. Varför skall jag göra detta? För vem gör jag det? Hur gör
jag det?

Brist på sammanhang och tydlighet.
Brist på mål, medel och nästan aldrig en arbetsbeskrivning.

Utan det ovan så släpper man in tokar som kan röja runt i grupper
och projicera sina egna neuroser, psykoser eller andra tillkortakom-
manden.