leifsjoqvist

Hisingsbacka FC är stadsdelens störst fritidsgård. Här är
öppet nästan varje dag året om och hundratals ungar är
här för träning eller spela match.
Så finns det den lilla svansen som är så oerhört tråkig
och svår att ha att göra med. Det är de som  av olika
anledningar inte vill vara med och träna men som ändå
cirklar runt klubbhuset.

Vi har haft mindre skadegörelse av typen sönderbrutna
dörrar och rutor och stölder av mobiler och kläder. I så
gott som alla fall är det svansen som ligger bakom detta.
Det går inte att bevisa. Ingen har sett något men alla vet.
Det är inga större saker men det är som så myggbett som
ständigt biter och som ständigt kliar.

Det är otäckt att se vad förorten i sin sämsta belysning
gör med vissa unga. De är så förlorade att de stjäl av
sina egna. Vi ser det gång på gång. Det handlar inte ba-
ra om unga grabbar som förstör för den klubb som är
till för deras syskon och kusiner, nej, det är inbrott i läg-
enheter, stöld av moped och cyklar, rån och detta mot
människor som man bor granne med.

Vi verkar vara tillbaka på ruta ett. Det var i denna reella
och mentala fattigdom som arbetarrörelsen en gång start-
ade att organisera sig. Det handlade då som nu att erövra
respekt och makt. Enda möjligheten till att göra det är att
organisera sig och att i detta ställa upp regler för varandra
och efterfölja dessa. Det kallas solidaritet.