leifsjoqvist

Jag kollar Sin nombre och känner som alltid
inför gängfilmer en förtvivlan över sakernas
tillstånd. Hur kan vi leva i en värld som ska-
par monster som de amerikanska  gängen?

Inuti dem skapas band som gör att du inte kan
leva utanför. Det gör att allt utanför är inget
värt.

Ju mer segregation vi skapar ju fler gäng.
Ju mer klasskillnad ju mer gäng.
Ju mindre arbete ju fler gäng.


På andra sidan kan man stå och gapa över
mer polis och högre murar. Man kan gapa
högt. Ju mer poliser ju mer gäng.

Vi har ett val. Vi kan berika hälften av oss och
skita i resten. Enda lilla hållhaken är att vi mås-
te bygga murar, anställa mer polis och armador
av privatvakter för att hålla den andra hälften
borta. Det låter inte som lycka i mina öron.

Filmen är grym. Gängen angriper allt de kommer
åt. De angriper i flock andra fattiga. De slåss om
kaksmulor. De tillhör det som Marx en gång skrev
som trasproletariat. De har inget medvetande. De
angriper allt och de kan mot pengar stödja allt.