leifsjoqvist

Det är intressant att läsa en intellektuells upplevelse
av Tyskland i början av 30-talet. Det är en tid när
Hitler och nazisterna börjat den offensiva marschen
mot makten , krigen och förintelsen. Det är en tid
när Sovjetunionen funnit i dryga 15 år. En gammal
tid har fallit sönder. Första världskriget bröt en epok.

Många radikaler, fr a i Tyskland, hade hoppats på
socialdemokratin efter kriget. Det hoppet försvann
när socialdemokratin i rädsla för Sovjet valde den
sittande makten istället för folket. Trettiotalet och
dess kris skapade märkliga samarbeten. Kommunister
och nazister gick samman i folkomröstningen i Preussen.
1932 samarbetade nazister och kommunister i den stora
transportarbetarstrejken.

Trotskij och Stålmannen

Från Sovjet skickade Stalin ut dekret om att socialfascismen
var den stora fienden. Socialdemokratin var alltså fiende
nummer 1. Detta kan ha varit en av historiens dummaste
dekret.

Kommunister samarbetade alltså med nazister. I skräck för
denna kombination valde höger och liberaler att välja det
minst onda och också de valde nazismen som partner.
Man lyssnade till nazismen och man diskuterade och man
samarbetade. På 5 år ökade nazisterna från några dryga
procent till 33% i valet 1933.

Många intellektuella vlade att följa Sovjets linje. Sovjet var
ju frihets land vid denna tid. Detta var innan de stora förfölj-
elserna och det var tiden när kulakpolitiken startar men kon-
sekvenserna såg ingen vid denna tid. Mordet på Kirov 1934
satte igång tankar. Stalin fick då fullständig makt. I Tyskland
var då det mesta för sent. Hitler hade tagit makten och all
oppostion från höger till vänster hade slagit sönder sig själv.

Det är ointressant att idag fördöma hit och dit. Däremot kan man
ta lärdom. Rasistiska partier skall man inte diskutera med bara
hålla kort. Öppenhet är en förutsättning för demokrati. Rädsla
och repression är diktaturens moder.