leifsjoqvist

För drygt 35 år sedan satt en ungkommunist på Ejdergatan
och hetsade upp sig över vad en man i dryga femtio satt
och sa. Mannen berättade med lugn röst att han hade svårt
att göra skillnad mellan arbete och fritid. Eller rättare, han
ville inte ha någon skillnad. Han sa att de flesta lönebetalda
arbeten var kvävande för kreativiteten och skapade bara
passiva människor sominte kunde ta sig för något alls utan
lukten av en plånbok.

Han blev utskälld av en närmast enig grupp ungkommunister.
Vi var KU och vi var VPK:s ungdomsförbund. Vi förstod att
arbetarklassen var revolutionens förtrupp och arbetare var
lönebetalda. Förstod man inte ens det vad hade man då i
en kommunistisk grupp att göra? Vår grupp bestod f ö av
lärare,akademiker, konstnärer, musiker och ett gäng stud-
enter och om minnet inte helt sviker mig fanns inga löne-
arbetare hos oss.

Idag läser jag Edda Manga i GP där hon skriver om detta. Om
en kvinna som jobbar på helgerna för att under veckorna trä-
na sin dans för att senare sätta upp den på scen. Hon måste
arbeta för att få pengar att göra det hon vill (en fråga till
Mangas text är dock vad som skall räknas som okvalificerat
arbete?)

Så idag när jag cyklar till Ullevi för möte med fotbollförbundets
UoU-kommitte så kommer jag på själv att tänka de tankar som
mannen på Ejdergatan för drygt 35 år sedan. Det borde inte va-
ra skillnad på arbete och fritid. Vi borde alltid kunna vara i våra
tankar när vi utför handlingar och inte tänka på annat när vi är.