leifsjoqvist

Jag cyklade hem efter två långa dagar med
stadslagsträningar för tjejer. Trött i knoppen
och kroppen. Jag cyklade förbi massa udda
existenser vid Backaplan och jag slogs av att
ingen såg glad ut. Ingen såg heller ut att kom-
municera med någon annan. Jag fick någon
slags helvetesvision. Alla tysta. Ingen bryr sig
om någonting.

Det är detta som bl a Slavoj Zizek strider mot.
Det är därför han ibland drar en lans för Lenin
och ibland för Jesus. Vi måste tro på någonting.
Det värsta som kan hända är att vi inte tror på
något, att ingenting betyder något. Om vi inte
är religiösa måste vi tro på människan och/eller
det levande omkring oss. Vi måste tro att vi skall
vara för varandra, till stöd och hjälp. Vad är vi
utan den Andre? Vad är ett liv i ett elfenbenstorn?

Bara berika sig själv har ju heller inget värde. Man
måste ju berätta för någon, skryta för någon, vara
överlägsen någon. Ingen klarar sig länge utan den
Andre.

Cyklade förbi Backaplan och hem, ensam.