leifsjoqvist

Igår var jag på Karlssons garage och tog
några öl i glada vänners lag. Vi åt deras
köttbullar och mos vilket är det godaste
jag vet vid hunger.

Vi pratade om oro och hur vi människor
lever våra liv. Flera kunde berätta om ett
ständigt knaprande på benzodiazepiner för
att klara vardagen, andra om den ständiga
oron att förlora jobbet och kanske inte få
ett annat. En bild växte fram av alla berätt-
else om ett brutalt och inhumant samhälle
där allt skall mätas. Klarar du inte av de
krav som ställs hamnar du utanför. Käftar
du emot kraven som sådana hamnar du
också utanför.

Vi lever i ett projektsamhälle där allt är tids-
bestämt. Vi skall utföra projekt och sedan ut-
föra nya. Chefer skall vara på några år och
sedan bedömas via anonyma enkäter vilka
bestämmer om det skall bli fortsättninge el-
ler inte. Övervaka och övervakas.

Hela denna inhumana soppa kan redas tack
vare att man slänger i stycken som säger
att om vi inte övervakar kommer massor av
folk med sina slevar och bara glufsar i sig ut-
an vilja delta i vare sig förarbete eller tilllag-
ning. De som bara vill snylta och ta för sig.
Därför måste vi ha övervakning och repression.

Det är en ganska obehaglig grundsyn. Det är en
syn som vill ha ett samhälle vilande på rädsla.
Den som är rädd vill bara ha trygghet och kom-
mer inte att käfta emot vissa orättvisor.


Då ökar oron i samhället. Ångesten flyter ut. För
många finns till slut bara en utväg för att slippa
detta lidande och det är att ta det definitiva ste-
get ut och ta sitt liv. För många är det en skön
känsla att allt bara skall ta slut , att all oro skall
försvinna och ångesten begravas med den egna
kroppen.

Det är en viss skillnad att se den trasiga nutids-
människan som något som behöver lagas och
plåstras om eller se henne som en snyltgäst i
våra vardagsrum som helst bara skall sparkas
ut och röja sly i trädgården.