2010-05-18
01:35:00
Restless wrestler
Mickey Rourke verkar spela sig själv i Wrestler. Fribrottaren
som börjar bli gammal och vars kropp vägrar att fortsätta ut-
sättas för droger, steroider och hänsynslös träning. Vissa yrk-
en har ju definitivt en datummärkning som säger till när allt
är över. Den andra huvudpersonen i filmen är pole dancer och
samma sak gäller där. Vem vill se en äldre kvinna rulla runt en
stång?
Jag mådde inte bra av denna film. Jag är ju själv över femtio.
Jag har också ett datum. Vi har ju alla det. Vi lever på utmätt
tid. Ingen kan hindra det. Varför låtsas vissa att detta inte är
ett faktum?
Ett bra liv handlar ju om hur många goda relationer man har
och att man finns i sammanhang. Om man hänger upp livet
på en företeelse och denna försvinner hamnar man i ett läge
som fribrottaren i filmen. Han har svikit för många och för of-
ta för att kunna reparera. Han har levt på ett sätt och kan in-
te ställa om. Han måste brottas in i döden.
Jag tänker på åldedomen. Jag tänker på barndomen. Jag minns
hur jag älskade att vara med gamla på landet, att lyssna till der-
as historier och skrönor och minnen. Jag minns deras glädje över
att ha någon som lyssnade och som lyssnade ivrigt.
Varför har vi lyft undan detta? Varför finns inte dessa sammanhang
kvar? Dessa oerhört viktiga möten mellan de som är på väg bort
och de som är på väg in.
Varför stigmatiserar vi ålderdomen och de gamla?
Varför är de alltid ett problem och en börda?
Det är hög tid att inse att om man kan avskärma grupp efter grupp
i samhället och göra dem till tärande eller icke önskvärda så borde
alla och envar inse att detta till slut hinner ikapp en själv.
som börjar bli gammal och vars kropp vägrar att fortsätta ut-
sättas för droger, steroider och hänsynslös träning. Vissa yrk-
en har ju definitivt en datummärkning som säger till när allt
är över. Den andra huvudpersonen i filmen är pole dancer och
samma sak gäller där. Vem vill se en äldre kvinna rulla runt en
stång?
Jag mådde inte bra av denna film. Jag är ju själv över femtio.
Jag har också ett datum. Vi har ju alla det. Vi lever på utmätt
tid. Ingen kan hindra det. Varför låtsas vissa att detta inte är
ett faktum?
Ett bra liv handlar ju om hur många goda relationer man har
och att man finns i sammanhang. Om man hänger upp livet
på en företeelse och denna försvinner hamnar man i ett läge
som fribrottaren i filmen. Han har svikit för många och för of-
ta för att kunna reparera. Han har levt på ett sätt och kan in-
te ställa om. Han måste brottas in i döden.
Jag tänker på åldedomen. Jag tänker på barndomen. Jag minns
hur jag älskade att vara med gamla på landet, att lyssna till der-
as historier och skrönor och minnen. Jag minns deras glädje över
att ha någon som lyssnade och som lyssnade ivrigt.
Varför har vi lyft undan detta? Varför finns inte dessa sammanhang
kvar? Dessa oerhört viktiga möten mellan de som är på väg bort
och de som är på väg in.
Varför stigmatiserar vi ålderdomen och de gamla?
Varför är de alltid ett problem och en börda?
Det är hög tid att inse att om man kan avskärma grupp efter grupp
i samhället och göra dem till tärande eller icke önskvärda så borde
alla och envar inse att detta till slut hinner ikapp en själv.
Kommentar:
Kommentera inlägget här:
I lördags var jag på min mormors 90-årskalas. Hon hade hyrt en bygdegård vid en skogstjärn och där satt hon i högsätet och tittade ut över den församlade släkten, samtliga stammandes från henne själv, förutom en gammal svägerska och en svåger. Vi var säkert över 80 pers, hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Hon har levt ett långt liv, alltid tolerant och alltid med omtanke om andra, alt från den egna familjen till sina fadderbarn som hon de senaste 40 åren haft i utlandet.
Det finns en anledning till att så många kom och dessutom ville träffa henne - man tycker om henne, och även om hon alltid varit en fattig sjubarnsmor på ettlitet torp, så såg hon väldigt nöjd ut. Instämmer i din analys om vad som är ett rikt liv. Fribrottning, Ferraris eller skitmycket pengar räcker inte för att känna tillfredsdställelse.