leifsjoqvist

Den svenska litteraturen eller för den delen hela
kultursfären verkar ha glömt bort halva folket.
Vem skildrar förorten? Vem skildrar glesbygden?
Vem skildrar arbetarklassen och dess vardag?

I Debatt på SVT hade man diskussion om den svensk
polis i tisdags och man tog upp serieproduktioner som
Beck och Wallander. Böckerna som skrevs innan filmer-
na är utmärkt svensk prosa medan filmerna mestadels
är ren smörja. Ändå är vi så svältfödda på bra realistisk
film att vi ser nästan vad som helst.


En bibliotekarie i publiken tog också upp denna aspekt. Det
är nästan bara i krimlitteraturen  som skildrar "vanligt" folk
och dess vardag. Intressant är att jämföra med amerikanskt
50-tal och McCarthyismen. Då förföljdes kulturarbetare som
överhuvudtaget hade ett realistiskt språk och nämnde sociala
problem. De anklagades för att vara kommunister och stäng-
des ute från de flesta förlagen. Få vågade att publicera något
samhällskritiskt under ett decennium. Det fanns dock en nisch
som McCarthy och hans falangister missade och det var just
krimlitteraturen. Här kunde man skildra klasssamhället och
korruptionen utan att bli förföljd. McCarthy tog inte denna gen-
re på allvar utan såg den som pöbelgodis.


Idag har vi en självpåtagen McCarthy som verkar hindra oss.
Vi väljer bort realismen. Vi väljer bort vardagen. Vi väljer bort
samhällskritiken. Vi bygger in oss i andlig öken och skyller det-
ta på lust och framför allt ork. Vi måste ha underhållning annars
hamnar vi på psyket. I många fall hade det nog varit att föredra
psyket framför att vara en mental zombie (tidens tecken är att
många lägger ner tid på att leka zombie på våra gator).