leifsjoqvist

Jag ligger och kollar Up in the air och känner
hur oerhört berörd jag blir. Det handlar alltså
om George Clooney som arbetar på ett kon-
sultföretag var uppgift är att ta uppdrag från
andra företag vid avskedanden. Clonney job-
bar med att kicka folk. I sitt jobb reser han 320
dagar om året. En livsstil.

Det är existentiellt. Cloney har en metod som han
jobar med hela tiden. Det handlar om floskler för
att lugna folk. Det intressanta är att man här låter
kmaeran vänta vid folks ansikten. Man vänder inte
bort ansiktet från de som utelämnas och misslyckas.
Man låter oss se den nakna ångesten från den som
vet att jobb är inte lätt att få och hur räkningar och
krav väller fram som en bokstavligen kvävande flod-
våg.


Jag har sällan sett en sådan nakenhet. Å andra sidan
är jag just nu receptorisk. Jag vet hur det känns att
från ingenting bli utsatt utan att egentligen veta varför.
Jag hade skyddsnät. Det har inte de utsatta i filmen.
Å andra sidan,blir vi inte mer levande när det mattan
dras undan? Kan inte all denna trygghet också vara
själsdödande? Lätt att säga för alla de som brukar sä-
ga det från rika familjer och med stora förmögenheter
som badring i nyhetens hav. Ändå tror jag det ligger
något i det. Vem vill sitta som gammal och ångra åtag-
anden man hade kunnat gjort? Det är väl bättre att för-
söka och misslyckas än att leva i ovissheten om att man
hade kunnat leva ett bättre liv?

Vill inte skriva mer om filmen för det är en film att se.
Flera minnesvärda moment om lycka och inte så mycket-
et lycka finna att hämta och om yta och innerlighet.