leifsjoqvist

Jag har under två månader nu fått lära mig mer
om min kropp än jag visste innan. Konstant smär-
ta är en sak som den givit mig. Ödmjukhet inför
det faktum att man inte är starkare än vad ryggen
tillåter.

Igår skulle jag sträcka ut ryggen med ett rullhjul.
Då fick jag krampen i låren. Så fort jag rörde mig
satte kramperna in. Det var obehagligt. Jag låg
blick stilla för att inte sätta igång smärtproduktionen.

Då kom jag att tänka på Jostein Haraldsen. Han skrev
på 80-talet två utmärkta kortromaner. Den ena hette
Himlen tar alla och Livslågan.

I den första fastnar huvudpersonen på en klipphäll och
kan inte söka hjälp då han brutit benet. Han attackeras
av örn och naturen är inte hans vän. Under några dygn
får vi följa hans förtvivlade kamp för överlevnad.
I Livslågan är det samma existentiella kamp. Denna
gång ramlar han på en toalett och blir fast där. Han
kan inte röra sig utan börjar en kamp för att komma
ut ur toaletten för att söka hjälp.

Där låg jag en kvart på vardagsrumsgolvet. Utelämnad
till min kropp. Rädd för kramper. Då såg jag hoppet.
Braveheart.

Jag satte på filmen om den skotske frihetshjälten William
Wallace och glömde allt, trots Gibson patetiska överspel,
för 2 timmar och 47 minuter.

Freedom.......................