leifsjoqvist

När jag i söndags kollade på en dokumentär om
Tea partyrörelsen var det slående hur många av
dess anhängare som var "vanligt folk". Samma
gäller ju Le pens  och Jimmies rasister.
Det verkar ju på ytan vara uppochnervända värl-
den. Varför stöder man partier och rörelser som
syftar till att skuldbelägga de som har det allra
sämst? Var tog solidariteten vägen?

Det är nog inte så svårt att förstå om man fund-
erar en aning. Alla människor vill ju befinna sig
i ett sammanhang i samhörighet. Vi är ett flock-
djur som arbetar i grupp antingen med att jaga
eller att samla.

Om vår tidigare grupp inte klarar av att hålla ihop
söker vi nya. När folkrörelserna brakar ihop där-
för att de förlorat sin politiska kompass, när SAP
blir ett karriärparti bland andra, när produktionen
utvecklas och slussar ut folk till nya verksamheter
hamnar många mittemellan, när migrationen skap-
ar nya möten (jag vänder mig mot argumentet att
det skulle vara problem med att anpassa sig till an-
dra kulturer)då växer behovet av nya partier och
rörelser.

Det är då de enkla frågorna, oavsett innehåll, som
innehåller ett starkt VI mot DOM, skapar intresse.
Man blir utvald. Man arbetar för en vision i närmast
en mission.

Det är ingen slump att det är SAP-väljare som gått till
SD. Det är ingen slump att vit arbetar- och underklass
strömmade till och blev kvar hos Le Pen.

Förra seklets stora framgång för vänstern var dess för-
måga att organsiera och att hålla människor igång. Det
skapades rum där man möttes och kunde agera. Dagens
rum är imaginära. Facebook en kuliss. Det behövs fak-
tiska mötes för att förändra en verklighet.