leifsjoqvist

I början på 80-talet spreds en tanke som
var ett program. Det kallades fredsfostran
och tog sin avtamp i det individuella. Barn
skulle lära sig att krig började i sandlådan.
Om vi inte kan hatera konflikter på person-
lig nivå kommer vi heller aldrig att kunna
förhindra krig. Det var en märklig ide. En
och annan tyckte det var en kraftig förenk-
ling av sakers tillstånd och många andra
blev förbanande då de ansåg att de vore
bättre att lära barn solidaritet och att peka
ut angripare och offer i exmeplevis konflikt-
en i Afghanistan. Den gång på 80-talet var
det ju Sovjet som ockuperade Afghanistan
för att utveckla landet och rädda kvinnor
och barn. Då stöddes motståndet av det
som i huvudsak blev talibanerna av USA.

Fredsfostran dog ut och istället kom tankar
om emotinell intelligens. Alla skulle känna i
skolan.

Likte en syntes av fredsfostran och emotionell
intelligens var det något ljushuvud som start-
ade tanken om livskunskap. Denna livskunskap
har nu köpts av stora delar av skol-Sverige till
stor glädje för en växnade grupp charlataner
som säljer material och föreläsningar till hut-
lösa priser.

Resultatet blir att elever skall tala om för varan-
dra varför de upplever den andre som äcklig och
de skall exemplifiera i grupp om de blivit våldtag-
na eller kränkta på något vis.

Det är inte utan jag önskar tillbaka kunskapsskolan.
Basämnen och massor av rörelse skulle göra barn
glada och friska. Det skulle också ge dem instrumen-
ten att ta reda på verkligheten utanför på egen hand.