leifsjoqvist

När man läser om farliga lejon eller elefanter så
är det alltid så att de har blivit gamla och utstötta
ur flocken. De orkar inte längre skaffa sig föda
och i lejonens fall söker de då lätta byten som
människan. I elefantens fall verkar det mer vara
en uppgivenhet och att så mycket som möjligt
skall förstöras i det egna fallet.

Vanligtvis ger de gamla och utstötta upp och söker
döden i ensamhet. De har gjort sitt och vet att de-
ras tid är slut.


För människan är det inte lika enkelt. Vi håller hårt
på livskoden. Den gäller för alla med inkomst och
som bor i den rika världen. Det finns en upprörd-
het i vissa kretsar över dödshjälp och abort men
i samma kretsar hyllar man dödandet i krig och i
förtryckande länder.

Livet är inte en helig princip i praktiken hos någon
grupp. Det finns alltid undantag och gråzoner. Hur
skulle vi annars acceptera miljoners barns död år
efter år och det bara för att de inte får mat nog?
Hur skulle vi acceptera att miljoner människor får
lida i verkningarna av HIV bara för att läkemedels-
företagen skall göra gigantiska vinster?

Vi borde lära oss att leva med döden. Det skulle höja
vår livskvalite betydligt. Vi skulle lära oss uppskatta
de små sakerna i livet. Vi skulle lära oss att uppskatta
den blotta existensen, om livet som sådant och om allt
det liv som runt om oss.


Igår cyklade jag runt i ett Göteborg som var dränkt i
höstens färger. Allt detta vackra som är ett tecken på
att den stora döden snart är här. Döden som förebådar
det stora uppvaknandet, våren. Död, liv,död,liv.........

Det är märkligt att jag måste få diskbråck, ischias och
en jävligt dödlig förkylning för att inse att det enkla om-
kring mig är så vackert . Vi drömmer ofta om det stora
livet och glömmer av att leva det lilla livet där vi är.