leifsjoqvist

Idag är det tolv år sedan diskoteksbranden på Backaplan.
Det var några hemska dagar. Jag minns att jag ringde runt
hela dagen efter för att få ihop släkt och lagen i Backa IF.
Två av våra junior dog. En blev mycket svårt bränd och
flera andra fick mindre fysiska skador.

Det blev så påtagligt och mycket värre när man visste vil-
ka det var. Unga män som man pratat med och tagit i hand.
Scenariot och helvetet inne i lokalen blev tydligare och ännu
mer obehaglig.

Jag minns tiden efter som laddad. Så mycket sorg och så
mycket hat. Jag var rädd för att det skulle vara nazister el-
ler dumma skinheads. Vissa sa att det var så. Om så varit
fallet hade det kunnat slutat riktigt illa även i efterspelet.
Frågan är hur många som visste vilka det var och när? Var
det här man tydligt kunde se vad segregationen ställt till
med? Få pratade med polisen.
Det fanns också en annan sida och de var de som berättade
och gick samman i sin sorg. De som besökte Holland för att
träffa offren från en liknande brand där. Mödrar som gick
samman för att hedra och minnas sina barn. Stiftelser som
bildades.

Så verkar det vara. Vad som än händer fortsätter bara tiden
att gå. Den stannar inte upp. Följer man inte med blir man
kvar.