leifsjoqvist

Igår såg jag Michael Moores Capitalism-a love story.
Moore skärskådar USA och ser ett samhälle där skill-
naen mellan fattig och rik är galopperande. Han visar
hur världens största bank, Citibank, skickar broschyr-
er till sina största kunder där de varnar för allmän
rösträtt och förespråkar en plutokrati. De visar att
när 1% äger mer än vad 90% har då kan det uppstå
vissa friktioner.
Han intervjuar en välkänd krönikör på Wall Street Kour-
nal som menar att demokrati inte är en nödvändighet,
men att kapitalism är det. Demokrati som medel för en
högre nivå, så resonerar kommunister och nazister.

Han spelar upp FD Roosevelts tillägg till konstitutionen
som efter hans död aldrig blev ett tillägg som bl a in-
kluderade rätten till arbete, skola, sjukvård och bostad.

Han skildrar ett fabriksockupation i Chicago dit stadens
katolske biskop kommer och uttalar sitt stöd. Flera an-
dra präster talar om girigheten som nu tar sig ondskans
anlete.

Moore vill ha verklig demokrati.
Moore vill ha FDRs tillägg till verklighet.

Det är en film som andas hopp och som uppmanar till
kamp. De rika är inte för evigt. Historien visar att mak-
ter till slut alltid faller.