leifsjoqvist

Igår samlades några vänner på Tidbloms i Olskroken.
Vi var sex stycken och tre av damerna i sällskapet har
jag inte sett sedan 15-årsåldern. Vad händer på 38 år?
Vi gick i grundskolan tillsammans och det var en turbu-
lent tid.
Det är av värde att minnas sin uppväxt när man idag
fördömer barn och ungdomar.

70-talet var tufft för oss unga.
Det var thinner och sniffning som en vanlig företeelse.
Misshandel, dråp, knark i form av hasch och morfinbas,
skolk och relegeringar, obs-klass, gängbildningar,alko-
hol var en självklarhet. Det var en tid som i mycket var
värre än dagens. Det var en tid när vi gick från det from-
ma folkhemmet då en man på 60-talet kunde försörja
sin familj på en lön till ett 70-tal då det blev tuffare och
också kvinnorna kom ut på arbetsmarknaden. Det var
en tid när vuxenvärlden var helt ovetande om vad som
hände bland de unga.

Det som var anmärkningsvärt var att jag hade aldrig kon-
takt med polisen eller sociala myndigheter. Skolan tog hand
om allt. Vi hade tillsynslärare som spionerade på oss efter
skoltid. De kunde ligga i Redbergsparken och titta på oss
med kikare. När jag började i Gamlestadsskolan i nionde
klass blev jag kallad till källaren av Tillsynsläraren där han
ville att vi skulle slåss och syftet var att sätta mig på plats.

En vän som hamnade på Gathielmska då under Danvik blev
rättvänd på bara ett par månader. Man hade där samlat en
kår av duktiga pedagoger med ett socialt patos som lyckades
att vända rätt ungar på glid. Liknande finns inte idag.

Så blev jag och mina vänner 16 år och allt bara dog. Nästan
alla gick till gymnasiet och blev helt vanliga samhällsmedborgare.
Det skedde utan någon instats av samhället, undantaget min
vän på Gathielmska. Vi rättade till oss när vi lekt rommen av
oss.

Kvällen f ö var trevlig och de 38 åren bara försvann och vi satt
där åter som en grupp 15-åringar med livet framför oss.