leifsjoqvist

Jag lyssnar nästan enbart på det som kallas progressiv
rock eller som på 70-talet gick under benämningen sym-
fonisk rock. De stora på 70-talet är fortfarande de som
går ofta i mina lurar på mina dagliga cykelfärder. Tidiga
Genesis, Yes, King Crimson, Gentle Giant, Van der Graaf
Generator, Pink Floyd och självklart soloplattorna från med-
lemmar ur dessa band som Peter Gabriel, Steve Hackett,
Steve Howe, Rick Wakeman, Pete Hammil, Robert Fripp,
David Gilmour, Syd Barret, Roger Waters eller Anthony
Phillips.



Av dagens band som följer i denna tradition spelar jag
Dream Theatre, Mars Volta, Flower King, Beardfish, IQ,
Spock´s beard, Magellan, Treshhold eller Shadow gallery
för att nämna några.

Det finns ett problem med dessa band och det är alla skiv-
or de ger ut som innehåller samma låtar. Om man köper
Gluttons for punishment av Spock´s beard så är det en
exakt kopia av studioplattan Octane eller om man köper
en samlings-CD av Tangerine dream eller Van der Graaf
Generator så är första CD:n bra medans den andra låter
som kollektiv babianrunk. Detta stör mina cirklar och är
idag ett större problem för migän den svenska flygvapen-
insatsen i Libyen.