leifsjoqvist

Jag låg och kollade Somewhere av Sofia Coppola.
Det är en metafilm om en skådespelare som tappat
kontrollen över sitt liv och känslor. Man kan verklig-
en känna det meningslösa i tillvaron i Stephen Dorffs
gestaltning. Ett av de vanligaste temana i film och litt-
eratur är näst efter ren eskapism att skildra medel-
och överklassens hårda kamp att hitta mening i till-
varon. Det står nog ganska givet att bara materiella
tillgångar och konsumtion inte gör någon lycklig i ett
längre perspektiv.
Coppola är en driven regissör och det med små med-
el. Redan i Lost in translation visade hon vad man
kan göra med pausering och långa sekvenser. Hon
är en av vår tids stora i mitt tycke.


I en scen blir man varse om det obehgaliga i  och in-
te särskilt goda i överhetens känsloliv. Dorffs karak-
tär har en dotter som han sällan träffar men i filmen
kan man se att endast med henne är han autentisk.
Modern och ex-frun har meddelat att hon rest bort
på obestämd tid för att få vara sig själv och hitta sig
själv.
Detta är mig för mig misshandel. Man kan inte göra så
mot sitt barn. Har man satt barn till världen måste man
inordna sig i att man är sekundär. Jag avskyr och för-
aktar den medel- och överklass som sätter sina egna
intressen framför sina barns.