leifsjoqvist

I slutet av 1800-talet bildades fackföreningar för att
människor skulle kunna göra annat än att användas
som boskap. Fackföreningarna bröt ett inhumant sam-
hällstänk där allt bara handlade om att vi hade våra
tilldelade roller och att det bara var att jobba från
unga år med något man inte var intresserad av tills
man blev tillräckligt gammal att dö.
Fackföreningarna hade naturligtvis inte bildats om
det inte hade funnits ett behov.
Om ensam är stark och att alla individer kan på jäm-
lik basis förhandla om löner, arbetstider och makt ha-
de fackföreningar inte behövts.

Det tål att tänka på idag då det nyliberala tänket nått
in under våran hud. Ensam är inte stark. Som ensam
har man inget att sätta emot stora eller små företag.
Ensam är klen. Tillsammans kan man dock uträtta sto-
ra saker. Det är ju närmast en tautologi.

En annan sak är att fackföreningarna blivit korrumper-
ade. Det är gubbar som styr fackföreningsrörelsen och
som har mer gemensamt med de som de förhandlar med
än med sina medlemmar. Det heter att man är förtroende-
vald men i dagens läge med låg medlemsaktivitet är det
mer än formfråga. Facket utser sina egna och låter dem
få göra karriär.

jag skulle önska att unga och särskilt då de politiska ung-
domsförbunden tog kamp i frågan om facket. Alla skall ju
in i arbetet förr eller senare och här finns alla frågor som
rör vår framtid och hur vi skall organisera oss för att vi
verkligen skall kunna kalla oss en demokrati. Ett arbete
är en stor del av ditt liv. Röstar gör vi bara vart fjärde år.