leifsjoqvist

I läsningen av Torgny Sjöstedts Vi hade rätt hela tiden
påminns jag om den vänster jag växte upp med under
70-talet. Jag minns hur KPML(r) inte ville ha med de
homosexuella i partiet då dessa hade svårt att vara
klassmedvetna. Bögar skulle i revolutionärt läge vack-
la och börja samarbeta med klassfienden. Det var då
Röda Bögar sprejade husen i Haga med parollen "Vi
älskar dig Frank" (Frank Baude var partiledare).
Vidare hade r-arna en märkligt ledare i slutet av 70-
talet som sköt in sig på assyrierna i fr a Södertälje
och att dessa också var luriga i klassfrågan. I många
stycken var vänstern nationell.
SKP drev på med att rockmusiken var imperialistisk
och att man skulle värna den nationella musiken.De
hamnade i trångmål när den nationella musiken före-
slogs vara Lill-babs och annan svensk schlager.
SKP värnade också den svenska litteraturen och drog
fram massor av glömda svenska författare med ett
proletärt ursprung. Jag tror i mycket att SD skulle
kunna ta till sig den analysen och göra den till sin.
Jan Myrdal skrev i Fib/K att sexet var inget man skrev
om utan det skötte man och kvinna när läslampan slock-
nade. Udden var riktad mot de som inte värnade kärn-
familjen.
Ändå var det inte mycket annat än spridning av flygblad,
ändlösa möten och ett intensivt letande efter klassfiender
vilket fick till konsekvens att extremvänstern i sitt kall
att vara massans ledare tog död på varandra. Inte ens
i SÄPOs våtaste dröm hade man lyckats att döda vän-
stern så effektivt som den dödade sig självt.