leifsjoqvist

Jag läser om vårdare som blivit avskedade för
att de skojat runt de döda på en vårdavdelning.
Jag minns min tid på långvården på Lillhagen
och det är blandade känslor.
Det fanns många som hade en känsla för arb-
etet men tyvärr också många som inte hade det.

Vårdyrken har ju länge haft en låg status och där-
för har man också i princip tagit in vad som helst
till att vara personal. Detta delar man ju med om-
sorgerna generellt.

Om man kräver utbildning bland lärare för att ta
hand om barn borde det väl vara självklart att man
har utbildning för att sköta om människor som är
sjuka av en eller annan anledning.

När det gäller döden så hade jag inga problem med
det. En död människa har ju försvunnit. Jag tyckte
det var tydligt att det var ett skal utan innehåll som
man paketerade in och körde ner till frysrummet.
Det värsta var ju innan döden kom. Ångesten som
kunde finnas alldeles innan döden kom. Värst var
de som kämpade i veckor. De fick sår och kunde
inget äta eller dricka. De fick svamp och det enda
man kunde göra var att badda tunga och mun med
bomullstussar. Många gånger tyckte jag då att man
borde få hjälpa till att avsluta plågan.

De som inte klarade av att möta döden eller efterarb-
etet kunde ibland reagera såsom de som nu blivit av-
stängda. Jargong är till för de osäkra och rädda.