leifsjoqvist

Jag fick en förfrågan om att vara med i en
dokumentär om eldsjälar i Sverige. Jag kän-
de det en aning pinsamt då jag inte riktigt
vet vad kriterierna är för att vara eldsjäl.
Jag tänkte i vilket fall att det kunde vara
bra för klubben att synas i offentlighet så
jag tackade ja.
Det hela fortsatte i samtal om programmets
utformande och jag framförde förslag på hur
man kunde göra och bolaget som skulle göra
programmet presenterade sina ideer.
Det ringde lite klockor när de ville ha med en
kille som skulle vara med på träningar och var-
ta aktiv i klubbhuset med att typ tvätta, men
jag tänkte att det kanske skulle vara någon ny
typ av presentation i nyskapande dokumentär.
Så föreslog att de skulle ta kontakt med en
annan kille som verkligen har ett intressant
projekt på gång. När jag senare ringde honom
var han mycket tveksam och när jag frågade
honom om varför sa han: TV5.
Då blev jag alldeles kall. TV 5 har ju aldrig haft
ett seriöst program sedan deras start. Det är ju
förnedrings-TV i sin yttersta form. Det är folk
som är fattiga och sjuka och som får nya hem
eller nya kroppsdelar och gråter och skrattar
om vartannat. Det handlar om människor med
stora bröst eller liten penis och allt syftar till att
tittaren skall skratta åt eller vara nöjd över att
man inte är som dom.
Då tackade jag nej. Det fanns inget val.
Neil Postman skrev 1985  Underhållning till döds
där han beskrev ett samhälle som gav arbete
och utbildning korgen för att bara låta sig under-
hållas. Han menade att TV var farligt för våra
sinnen och att vi förlorade oss i en värld av eska-
pism. Så rätt han hade.