leifsjoqvist

Det är med förvåning som jag ser hur ledande socialdemokrater låter
partiet falla sönder i fraktionsstrider. Det hänger säkert ihop med att
totalt förlorat sin historia. Dagens högersossar har absolut ingenting
med den historiska reformismen att göra. Få känner inte till Bernstein
eller har läst sin Wigfors.
Fraktionism var ju vänstern stora sak under 1900-talet. De stora ivrar-
na för kollektiva lösningar föll gång på gång sönder i små grupper om
vem som hade rätt. Till höger om denna vänster stod socialdemokratin
och håvade in duktiga människor som inte stod ut med de tröstlösa
interna striderna inom vänstern.
Under 70-talet fanns ju ett tjugotal vänstergrupper som alla hade pat-
ent på sanningen och den rätta lösningen. Idag faller allstå socialdemo-
krati sönder i liknande fraktionsstirder. Det har dock väldigt lite med
politik att göra. Det handlar om vem som skall leda partiet och där-
med vara närmast köttgrytan. Det finns en väldigt liten skillnad i ren
politik inom hela det styrande politiska Sverige och det kan också va-
ra en möjlighet för SD att ta vara på som enda alternativ. Sossestrid-
en verkar närmast vara personlig. Juholt är folkets man och inte rikt-
igt med i de ledande grupperna. Han var en kompromiss som en grupp
trodde sig kunna styra som en nickedocka. När de blev varse att han
inte var det fick de kalla fötter. Höger- och fyllesossarna hade ju från
början andra namn.
Om detta slutar i att Juholt avgår och ersätts av Östros eller Nuder då
kan man ju fundera över om nekrofilin har tagit sitt grepp över SAP.
Ironin i detta är ju att de som hårdast drivit individens rätt över koll-
ektivet, högern, är de som fungerar bäst och sällan drabbas av linje-
eller fraktionsstrider medans deras politiska motståndare som hyllar
kollektivet och kollektiva lösningar nästan alltid faller sönder i närm-
ast voluntaristisk individualism och i fraktionsstrider.