leifsjoqvist

I förrgår fick jag A passion play av Jethro Tull på
posten. Jag minns min stora besvikelse i mitten på
70-talet när den kom. Plattan innan var ju ett av
den progressiva rockens milstolpar, konceptplatt-
an Thick as a brick.
Jag tror inte jag spelat en skiva fler gånger än Thick
as a brick. Det är en av historiens bäst komponerade
stycken. Orgelssolot i slutet av stycke ett har gång på
gång fått mig att få totala utbrott. En gång stod jag vid
en spårvagn och väntade på grönt ljus då solot kom.
Som alltid reagerade hela min kropp i spasmer och ryck-
ningar. Då solot var över och jag tittade åt spårvagnen
insåg jag att jag var helt i fokus för alla ombord. Om
musik kan skapa sådana situationer måste man ju kon-
statera att konsten berör.


A passion play däremot är ett monumenalt misslyckande.
Det började mer en usel recension i Melody Maker och
följdes sedan upp i amerikansk press med sågningar
överallt. I den svenska tidningen Ny Musik(som var min
musikaliska bibel) fick den ett öra och sågades totalt.
På något sätt kan man säga att detta var slutet fär det
stora med Jethro Tull. Det bästa de gjorde kom innnan
A passion play.
Nu är skivan inte så dålig. Utan skuggan från Thick as a
brick är den riktigt bra om det nu inte var för stycket
"The story of the hare who lost his spectacles". Vad tänk-
te man på här? Det är bland det värsta jag upplevt i mus-
ikväg.
Vill man uppleva det stora i Tull skall man lyssna på den
nyutgivna versionen av Aqualung, självklart Thick as a
brick och Living in the past(och där särskilt liveversionen
av Dharma for one)