leifsjoqvist

Det stormar ute och jag stannar inne. Jag skulle åkt ner till
stan. Gått på pub och träffat människor, men vädret gav mig
en ursäkt. Så jag sitter i min lägenhet och styr den på samma
sätt som den lille mannen i en av Becketts romaner styr värl-
den liggande under en säng med sin hockeyklubba. Jag tror
vi båda delar att vi inte styr så väldigt mycket.
Jag känner mig som en grottman. Har inte duschat och inte
rakat mig. Jag lyssnar på radion och inser hur lite jag vet om
världen. Jag hade ingen aning om att det fanns ett område i
nordöstra Algeriet som hette Kabylien. Ännu mindre visste
jag att de är kända för sina musiker och för terrorism. Hur
stor världen är får jag klart för mig när Marie Lundqvist be-
rättar att hon blivit översatt till malayalam ett språk i Indien.
Jag fnyser lite föraktfullt men inser hur inskränkt jag är. Språ-
ket talas av 36 miljoner människor. Ganska exakt 4 gånger
så många som pratar svenska.
Jag är en grottman och inte en förfinad som Delblancs utan en
riktig förortsvariant.