2011-12-18
22:54:18
Jag mår illa
Läser Sydsvenskan och vad Katrin Zytomierska
skriver om sin barnflicka som rymt. Det är klass-
hat som jag inte läst om sedan Ivar Lo och Moberg
eller Andersen-Nexö skrev sina stora klassromaner.
Hon skriver:
Vår barnflicka har rymt”. ”Hon är en enkel bondjänta från landsbygden i Polen”. ”Jag är för snäll. Jag har skämt bort henne.” ”Jag brydde mig aldrig om att vi skämde bort henne trots att folk som kan polska bönder hela tiden sa till mig att jag måste vara hård och proffsig mot henne.” ”Hon fick allt som hon pekade på. Glass, chips, godis, kakor.” ”Jag önskar henne allt ont och jag kommer aldrig tillåta henne ett liv i Sverige.”
Zytomierska följs av tusentals unga kvinnor och
jag känner bara äckel.
Under dagen har jag följt all skit som skrivit om Alexander
Gerndt på Flashback. Jag har följt trådar till unga kvinnor
som tycker att visa sina kroppar och festa är det enda liv-
et handlar om(jag tror inte att de så ofta tänker på vilka
det är som tittar på deras kroppar). Det är så hatiskt och
så litet och innehållslöst att jag fylls med tomhet. Intigheten
är det värsta som kan hända, ett ingenting.
Då lyssnar jag på vackra sånger och mår bättre:
radical face
choir of young believers
skriver om sin barnflicka som rymt. Det är klass-
hat som jag inte läst om sedan Ivar Lo och Moberg
eller Andersen-Nexö skrev sina stora klassromaner.
Hon skriver:
Vår barnflicka har rymt”. ”Hon är en enkel bondjänta från landsbygden i Polen”. ”Jag är för snäll. Jag har skämt bort henne.” ”Jag brydde mig aldrig om att vi skämde bort henne trots att folk som kan polska bönder hela tiden sa till mig att jag måste vara hård och proffsig mot henne.” ”Hon fick allt som hon pekade på. Glass, chips, godis, kakor.” ”Jag önskar henne allt ont och jag kommer aldrig tillåta henne ett liv i Sverige.”
Zytomierska följs av tusentals unga kvinnor och
jag känner bara äckel.
Under dagen har jag följt all skit som skrivit om Alexander
Gerndt på Flashback. Jag har följt trådar till unga kvinnor
som tycker att visa sina kroppar och festa är det enda liv-
et handlar om(jag tror inte att de så ofta tänker på vilka
det är som tittar på deras kroppar). Det är så hatiskt och
så litet och innehållslöst att jag fylls med tomhet. Intigheten
är det värsta som kan hända, ett ingenting.
Då lyssnar jag på vackra sånger och mår bättre:
radical face
choir of young believers
Kommentera inlägget här:
