leifsjoqvist

Jag kollade på en dokumentär om Mao och blev illa
berörd. En gång i mitt liv var han representanten för
framtiden. Kulturrevolutionen var ett nytt sätt att an-
gripa det förstelnade och skapa nytt. Så var bilden.
Den bild som redovisade  på 60- och 70-tal var Kina
som ett stort debattforum där allt diskuterades och
kritiserades innan beslut fattades. I princip var Kina
den fullbordade demokratin. För en ung rebell var
detta ett moraliskt och intellektuellt julbord.
Så kom de fyras gäng med Maos hustru som den
stora skurken och helt plötsligt var kulturrevolution-
en skit. Då begrep många av oss att något var fel.
Det var ett tvärt kast. Nu fick vi höra att folk för-
följdes och Orwells 1984 fick ett verkligt ansikte.
En stor del av världens intellektuella satte i halsen.
En liberal som Lars Gustavsson skrev så sent som
1978 en hyllningsbok till Kina. Kinesisk höst hette
den.
De som var äldre än jag hade ju svalt propagandan
runt Det stora språnget. I slutet av 50-talet bestäm-
de Mao att Kina skulle bli en industrination och lade
om produktionen på landsbygden och allt skulle bli
till järn. Det gick åt helvete och hur många miljoner
som svalt till döds i en av de största politiska miss-
lyckande i historien får vi aldrig veta.
Mao fick ta ansvar och makten förskjöts. Li Shaoqi
tog över och Mao fick en symbolisk makt. 1966 kör-
de Mao igång Kulturrevolutionen och dess intention-
er var ju goda. Man skulle göra upp med revisionis-
men och det borgerliga tänkandet- Praktiken något
helt annat. Mao fick sin hämnd och tusentals männ-
iskor avrättades eller dog i fängelse. En av dem var
Li Shaoqi.

Dokumentären visar hur konsten kan göra saker tyd-
ligare för oss. Innan 1966 var Mao den store ledaren
och han gestaltades som en av folket och var alltid
omgiven av folk. Efter Kulturrevolutionen befrias
Mao från folket och skildras som en Gud eller solen
alltid hängande över folket och skinande.
Den slutgiltiga bilden av Mao kommer aldrig. Kinas
historia är för komplex för att bara rymma en sann-
ing.