leifsjoqvist

Gunnar Ohrlander skrev 1988 Så minns jag framtiden.
Det är tre stora essäer om vad som varit, vad som är och
vad som komma skall.
Det är mycket läsvärt och jag fastnar för två saker. Det
ena handlar om 70-talsvänsterns stora paradox som fick
den att aldrig nå ut till den stora massan. Alltså, man sa
att de borgerliga fri- och rättigheterna var just borgerliga
och inte på riktigt, istället skulle man ersätta dessa borg-
erliga rättigheter med en högre form som då var proletar-
atets diktatur. Det fungerade inte så bra.
Det andra är folkbildningen. Under hela första delen av
1900-talet arbetade både socialdemokratin och fackföre-
ningsrörelsen med folkbildning. Man arrangerade kurser
och man sålde böcker till billigt pris. På arbetsplatser fanns
bokombud. Arbetarrörelsen insåg att kunskap är makt.
Idag ser vi en splittrad underklass med en rörelse som in-
te längre rekryterar ur denna underklass. Politik idag hand-
lar om att ha makt. Det är filantropipolitik. Man vill hjälpa den
dumma underklassen.
Underklassens barn klarar sig allt sämre i skolan och med
s k friskolor, bättre ord är klassskolor,kommer klyftan att
öka. Underklassen kommer att smörjas med underhållning
och religion. Underklassen kommer att splittras än mer med
att individualiseras, endast med kollektiv styrka och kunskap
kan underklassen förändra sin position.
Det är frågor för en vänster som idag låter höger sätta agen-
dan.
Det var länge sedan parollen, allt spännande finns hos arbetar-
klassen,känns så oerhört långt borta.

En tidning för folket som dessutom via bokombud spred litteratur
på arbetsplatserna