leifsjoqvist

Liberaler envisas ju med att säga att det inte existerar
klasser utan bara individer. Detta är ju krutröksridåer
för att dölja sanningen. Utan klasser finns ju bara den
egna förmågan och intellektet att hänvisa till. Alltså att
de härskande gör det för att de är bättre utrustade och
äger förmågan att styra och att vara rika.

Då får ju också de lägre klasserna stå sitt kast. De har
inte förmågan att skaffa sig ett bättre liv helt enkelt.

De lägre klassernas enda chans till en genrell förbättring
av sina villkor ligger i organisation och kamp. Den måste
ske tillsammans i solidaritet. En och en blir det ju själv-
klart så att de härskande består.

Detta är ju egentligen självklarheter.

På TV går nu en utmärkt engelsk serie som heter Downtown
Abbey. Det handlar om en familj och dess gods. Tydligare än
så här blir inte bilden av ett klassamhälle. Godsägaren är en
god man med hög moral, men också en man som vet att full-
följa sina plikter och att upprätthålla klasssamhället. Bland
tjänstefolket finns olika nivåer och där det finns alla klassak-
törers stigma. Den lydande, den underordnade, strebern, re-
bellen. Här finns också tydligt karaktäriserat hur man finner
sina roller och hur oerhört svårt det är att bryta sig ur dem.
Det finns en roll att ta men det finns ingen frihet.


Det slår mig att Marx en gång skrev att det inte bara skulle va-
ra en befrielse för de lägre klasserna utan för alla. De övre klas-
sernas liv är ett liv i jakt på att behålla sin makt vilket gör att
man är lika bunden till regler och ritualer som någon annan.

I TV-serien skildras bl a detta med alla ritualer från det man går
upp på morgonen tills det man går och lägger sig. Allt har sin ri-
tual. Det handlar om kläder, hur man för sig, vad man säger,vem
man umgås med och massor av andra regleringar.