leifsjoqvist

Det första som slog mig när jag började inom långvården
för mer är trettio år sedan var att kaffe var ett maktmedel.
Om en patient misskötte sig var ofta det stora hotet:
"Jaha, då blir det inget kaffe."

Några år senare jobbade jag på en avdelning med en av
alla desa kvinnor i medelåldern som mest verkar gå och
vänta på döden och under tiden förpesta tillvaron för sin
omgivning. Hon var avdelningsföreståndarinna och var no-
ga med etiketten. När det var läkarrond var hon själv med
ute på avdelningen för att feja och göra fint. Kaffet var hen-
nes stora sak. Hon vakade över det som en hök. När man
skulle göra kaffe till patienterna fick man kvittera det hos
henne. Ofta klagade hon på att det gick åt för mycket.


Inom omsorgerna fortsatte detta med hoten om att inte få
kaffe vid oro eller trots. Ett tag förbjöd vi kaffe helt på ett
boende då det sades att kaffet var roten till allt ont och sär-
skilt då ångest och utåtagerande. Mången människa med
psyksika funktionshinder har på boenden i Sverige utvecklat
ett kraftigt tvång kring kaffe och det kan man skylle all
personal och ledning för som laddar denna dryck.

Så nu ett äldreboende i Skåne där någon liten jävla räkne-
nisse fått för sig att spara pengar på de gamlas stora och
i många fall enda glädjeämne i slutet av livscykeln, kaffet.
De skall inte få påtår och kaffet skall noga ransoneras. Man
vill ju bara spy åt oginheten.