leifsjoqvist

Marcus Birro är verkligen förortens Judas. Få har som
han ttagit hämnd på förorten som han. Allt är förortens
fel. Nu bor han i medelklassgetto i Norrköping och är
nöjd. Det är honom väl förunnat.

Till skillnad från förra seklets arbetarförfattare vilka age-
rade i solidaritet med sina uppväxtmiljöer tar Birro varje
chans att smutskasta och samtidigt heroisera sig själv.

Istället för att i solidaritet använda kulturen som en bro
till bättre möten gör han motsatsen.

Jag växte upp i arbetarkvarteren i Olskroken och har många
goda minnen därifrån. Jag känner inget agg eller hat till min
barndom.
Däremot känner jag mina tio år i ett parhusgetto som de
mest själslösa i mitt liv. Där handlar det bara om att jäm-
föra trädgårdar, bilar och hus. Samtalen handlar om skatt-
er, inkomster och avdrag.  Jag trivs i ett dynamiskt getto
där allt är råare men ärligare. Det finns få filter till livet.

Kulturen är ju odling. Odla för bättre möten mellan männi-
skor. Mången kulturell har inte det i sig . Mången kulturell
vill göra tvärsom. Exkludera genom esoterism. Vi kan och
förstår, vi är bättre än de.

Kultur betyder odling. Mylla frodas inte om man slänger mynt
i den däremot frodas det om man skiter och pissar på den.