leifsjoqvist

Jag trivs i Backa.
Jag trivs i min mångkulturella förening
och jag trivs i mitt mångkulturella bost-
adsområde.

Vänstern drev en tes om att allt spännande
sker i arbetarklassen och även om det då
gällde att alla arbetare satt och skrev rom-
aner på kvällarna när de inte bedrev poli-
tisk kamp kan jag köpa tesen, men ur ett
helt annat perspektiv.

När jag cyklar förbi bushållsplatsen ser jag
människor från alla världesn kontinenter, de
svenskar som lever här är antingen white trash
eller lever i ett stigmatiserat utanförskap.

Här finns mannen i cowboykläder, en annan
går i punkdress en tredje är en anabolstinn
pundare som misshandlar allt han ser. Det
är det svenska.

Det mångkulturella går ofta med sina barn
och när jag kommer på cykelvägen hem möter
jag folk från Vietnam, Irak, Chile, Azerbadjan,
postjugoslaver mestadels makedonier och bos-
nier, somalier, eritreaner och en från Gambia.
Hur kan man hitta en negation i all denna mång-
fald. Negationen finns väl då i det svenska.

Jag är född i Olskroken som då var ett av stadens
fattigaste kvarter. Kviberg var gräddhylla då.
Idag lever jag i Backa som är på gränsen att bli
samma typ av förort som de mer etablerade och
jag trivs.