leifsjoqvist

Den danska filmen och ISAF-syrkan i Afghanistan
är bland det bästa jag sett. Det är nära och man
förstår att kameran varit med så länge att ingen
längre förställer sig.
Det verkar dock som de unga männen spelar en
roll. Man kan skönja stereotyperna från ett sekel
av krigsfilm. Frågan är vad som påverkat vad?
Filmen verkligheten eller verkligheten filmen?


Intressant är att i princip alla afghaner bara tycker
att de skall lämna. De har hamnat mellan två part-
er. Hela historien handlar väl just om det att bond-
en och hans familj vill lämnas ifred och få utföra
sitt arbete men istället tvingas ta ställning till två
alternativ de inte gillar.
Visst känner man igen bönderna från Vietnam.


De danska soldaterna uttrycker också ockupations-
armens credo att de civila lika gärna kan vara gerilla.
Hur kan man veta vem som är vad oavsett all teknik?
Det framgår också med all önskvärd tydlighet att man
chansar vilt när man bombar talibaner.