leifsjoqvist

Jag kan med oro se att maktens aktörer blir allt
yngre. Inom politiken riktigt ungt. Det är bra om
det blir balans. Det är bra om det unga har kvar
en glöd och motsatsen om den är ungdomligt reak-
tionär. Jag kan se en tendens till det senare. Om
politiken förvandlas till idelös pragmatism är inte
det totalitära långt borta.

I Indien som har en forcerande medelklass som
är tämligen ung framstår ju den stora massan som
något onödigt och improduktivt. Detsamma gäller
de svenska. Minns moderaten som ville införa lag
på aborter för att få bort alla med genetiska defek-
ter eller centerpartisten som straffbeskatta feta.

På 30-talet framstod Tyskland som en garant för
fred och utveckling. Alla vid denna tid hade tank-
ar om att utrota det genetiska undermåliga. Om
det unga släpps helt fritt blir tankar om döden och
det sjuka abstraktioner. Om de unga släpps utan
koppel förlorar vi perpspektiven.

Vi har under decennier förvandlat ålderdom från
vishet till senilitet. En gammal som inte är alert
i tanke och tal anses inte värdig att delta i det
snabba offentliga samtalet.

I denna värld ökar den psykiska ohälsa och vi kan
också se att intoleransen verkar öka snarare än
motsatsen.

Balans. Vi behöver balans. Vi behöver inte ett antingen
eller när det gäller generationer. Vi behöver lyhördhet
och tolerans. De unga som lyssnare. De gamla som
deltagare.