leifsjoqvist

När  jag började på Lillhagen stiftade jag
bekanstskap med Nisse. Han var schizofren
och oerhört flyktbenägen. Avdelningen var
låst och patienterna lämnade sällan eller al-
drig avdelningen om de inte hade frigång.

Nisse hade inte frigång. Enbart därför att han
stack hem till sina syskon i Lunden ansåg man
honom inte värdig att gå som han ville. Ganska
ofta rymde han och då var det direkt hem till sys-
konen och sängen. Någon gång paserade han
frisören på vägen. Det vara bara att åka och
hämta honom. Någon gång fick jag en smäll men
inte mer och så åkte vi.

Nisse satt alltid i rökrummet eller låg på sin säng.
När han rökt satte han sig i hallen utanför på en
låg byrå som stod där. Han svängde på benet och
ganska ofta pratade han med sysslomannen. Nisse
hörde röster och den som hördes mest var sysslo-
mannens. Ingen brydde sig så mycket. Jag frågade
Nisse vem han var men då skrattade han bara och
sa att jag var dumihuvudet. Han blev lika förvånad
varje gång jag öppnade ytterdörren och det inte stod
någon syssloman där, men inte mer förvånad än han
försökte att slå ner mig och sticka.

De sista av Nisses år hade vi oerhört roligt. Vi var i
Oslo, på Bornholm och i Grekland. Han fick lite ro in-
nan han dog. Dock har jag svårt att släppa den miss-
handel han utsattes för av den s k mentalvården un-
der närmare trettio år.

Nisse injicerades med Trilafon varje vecka och han tillhörde de
som dog av att njurarna gick sönder. Trilafon hade säkerligen
en avgörande effekt.

I vilket fall blev jag nyfiken på vem sysslomannen var.
Det visade sig ha varit en slags gode man som en gång
i tiden han ansvarat för hans ekonomi. Det var sysslo-
mannens yrkeskodex och oftast i samarbete på något
sätt med kyrkan. I våra stiftsstäder finns gator som het-
er Sysslomansgatan.

Nisse var en berest man som hade haft litte trubbel med
rättvisan och som sjöman kan han ha bråkat med polisen
på Island och då träffat på en sheriff. Dessa kalades
sysslumenn.

Med lögum skal Mark bygja.