leifsjoqvist

Jag läser Ann Heberleins bok En liten bok om ondska
och det som fascinerar mig är att jag i stort och även
smått delar hennes åsikter. Ofta dömer jag folk utifrån
deras politiska ställningstagande. Jag skulle ha svårt
att läsa en moderat som skriver om solidariet.
Heberlein är kristdemokrat och det får jag svårt att gå
ihop. Partiet är ju en tummelplats för kristna dogmatiker
som vill stigmatisera kvinnor som gjort abort och männi-
skor som inte har en heterosexuell läggning. Partiet är
den främste försvaren av kärnfamiljen inom vilkas väg-
gar dolts så mycket ondska genom sekler.
Heberlein däremot skriver bra om ondska. Hon anlägger
ett eklektiskt perspektiv på ondskan. Det finns miljöfak-
torer som skapar ondska, och de är många, men det finns
också tillstånd som verkar vara av naturen givna.

Hon skriver om Nils Christie som 1953 hävdade att de norr-
män som sammarbetade med nazisterna kunde varit vem
som helst. De lydde lagen och de lydde order. De var fyll-
da av pliktkänsla och disciplinerade. Liknande undersök-
ningar har gett samma resultat om de tyskar som arbetade
i koncentrationslägren. De var som vem som helst.
Hanna Arendt skrev om den banala ondskan och syftade
då på att ondskan var inte banal men de som utförde den
kunde vara vilken människa som helst. I Arendt fall hand-
lade det ju om Eichmann som var en liten torr byråkrat som
låh bakom 100000-tals döda i koncentrationsläger men som
inte dödade någon med egen hand. Han hävdade att bara
lytt order och att han följt lagen.