leifsjoqvist

Igår skulle jag göra mig till och jogga. Jag har
ett par skor som jag provade ut på Löplabbet
för två år sedan som jag inte använt.
Fram till för tio år sedan var jag en ganska fre-
kvent joggare och jag har alltid haft en känsla
av att det bara är att fortsätta där man slutade.

När jag var mellan 20-30 sprang ännu mer frekvent.
Under gymnasietiden var jag trogen under 40min på
milen i Skatås. Så höll jag upp och jag minns den sto-
ra besvikelsen när jag sprang på 48 minuter och jag
minns när jag var över 30 och tiderna började passera
50. Så passerat 40 sprang jag på över timman och då
la jag av.

Jag trodde det skulle vara tungt att jogga men jag fick
en chock över hur min kropp numer fungerar. Jag cyklar
lång sträckor och jag simmar så ofta jag kan och ibland
kör jag lite gymnastik och bänkpress så jag troddde i alla
fall att det skulle gå hyfsat. Det gick inte alls.

Mina ben var som stöttor. De ville inte vara med. Kroppen
skrek nej och åter nej efter bara några hundra meter. 115
kilo är för mycket att tvinga upp i fart i skogen. Det går
bara inte.

Så nu sitter jag på hustaket likt Rutger Hauer i Blade Runner
böjer ner huvudet och säger:
All those moments will be lost in time, like tears in the rain. Time to die.