leifsjoqvist

Dennis Lehane skriver vår historia, och ibland gör vår tid
tydlig som med den episka romanen Ett land i gryningen,
och han är otroligt bra på att gestalts psykiska processer.

I den sjätte boken om paret Gennaro och Kenzie har de
fått ett gammalt fall, tråden från Gone,baby,gone tas upp,
och den lilla Amanda som då räddas från sina kidnappare
som vill henne väl och återges till hennes mor som skiter
i henne, Amanda är nu försvunnen och skall återfinnas.


I sitt letande hittar de en av Amandas väninnor som har
em minst sagt sociopatisk far. Han lever sitt liv och tving-
ar andra att leva detsamma. Han tvingar sin dotter till
bantning annars skall hon ställas på gatan. Dottern lev-
er gott ett tag då hennes mor träffat en annan kvinna.
Detta stör pappan då han är en amerikansk helyllekille.
Mamman dör i magcancer och medleverskan har ingen
chans att få vårdanden. Pappan glädjs åt att lebban dör
och börjar sitt renlevnadsfascistiska program för dottern.
Pappan har träffat en ny kvinna som är en prototyp av
den amerikanska kvinnan helt utan ett inre och när en
son föds förskjuts dotter åter en aning.
I detta hela vore det naturligt att dottern skulle rikta sitt
ursinne mot pappan, styvmamman eller den bortskämda
brodern men istället riktar hon sitt hat mot moderns med-
leverska. Varför? Jo, för att den kvinnan bryr sig och för
att hon lyssnar.
Hur vanligt är inte detta?


Grabbarna i förorten förpestar sin närmiljö som inte har
något med deras utanförskap att göra.
Sjuka människor som angriper de närmaste vårdarna
som inte bär ansvar för deras behandling eller sjukdom.
Vit underklass som hoppar på invandrare vilka inte bär
skulden för de klassorättvisor som finns i landet ( detta
har jag så svårt att begripa: hur kan de som upplever
sig som fattiga angripa andra fattiga och låte de som har
makten och rikedomen vara ifred).

F ö läs Lehane. Bättre än så blir det inte.