leifsjoqvist

70-talet var ett årtionde av rejält politisk uppsving.
Massor av företrädesvis unga ville göra upp med
krig och vad man upplevde som kvävande samhälls-
normer. Man ville frihet. Man ville tänka fritt och man
ville leva fritt.
Paradoxalt nog tog många skydd bakom en totalitär
vänster. Huvuddelen av dem som tog kamp mot orätt-
visorna i Sverige och väst hade en unik blindhet vad
som hände i öst.
Man ville väl.

Lyssnar på en dokumentär om RAF i Västtyskland. RAF
och Baader-Meinhofligan hade i princip inga anhängare
i Sverige. Här fanns en grundmurad tanke på att man
skulle bygga massorganisationer och att folkets befriel-
se var dess eget verk. Terrorism var den voluntaristiska
genvägen som bara gynnade makten.

De som idag hävdar att det fanns celler eller liknande
som tänke terror i Sverige ljuger eller efterkonstruerar.
Visst drömdes det om revolution men det var drömmar
och inte mycket mer. De flesta såg backen och arbetet
som skulle krävas och därför blev man mer till diskussions-
grupper och kompisgäng som gav ut tidningar och var
med i demonstrationer i de mest olika syften.

Den genomorganiserade arbetarklassen i Sverige släppte
inte vad de ernått under bara några decennier för att unga
entusiaster ylade om att de skulle kunna få det som i Kina
eller Albanien. Varför skulle de?