leifsjoqvist

För snart tio år sedan cyklade jag upp längs Heden
mot Avenyn. Det var dagen efter de stora kravall-
erna. Varje infart till Avenyn var spärrade av cont-
ainers och det kändes overkligt att min lilla stad var
under belägring.
Jag minns mina dubbla känslor inför allting.

Å ena sidan om det var så att USA som enda imperie-
stat höll på att lägga hela jorden under sina fötter så
var varje våldsam proetst på sin plats. Idag kan vi se
att det blev så illa som det såg ut att bli. USA kan idag
ockupera och starta krig som de vill och också få de
flesta stater med sig i dessa krig. Protester mot en såd-
an maktfullkomlig stat är naturligtvis självklar för varje
frisinnad människa.


Å andra sidan såg jag intervju på TV med s k antiimperi-
alist som inte var annat än en smågangster och som bara
var ute efter att ställa till jävelskap. Jag såg unga grabbar
som slog sönder en bil och som var grabbar på glid med
samma ideologiska övertygelse i det de gjorde som vore
de amöbor.
Protesten var oorganiserad och spontan. Resultatet av den-
na protest brottas vi med ännu idag. Vi har ingen organiser-
ad vänster trots att klassamhället bara ökar klassklyftorna
för varje dag som går. Arbetarklassen har uppgått i de makt-
ens sfär och underklasserna är sorgligt splittrade.
Vi har fått en massa underordningar utan mål mer än egen-
nytta.


Det har gått tio år sedan dess. Inte mycket nytt under solen.
Ingen vettig klassanalys har gjorts och därmed ingen efter-
kommande organisering för att ta kamp mot de nya orätt-
visorna.
Vi har en mer borgerlig stat än någonsin.
Vi har inte en ny tanke om en möjlig socialism. En socialism
vars mål skulle vara mer demokrati och mer frihet för alla
och i synnerhet för underklassen. En socialism som skulle
utveckla kulturen och göra den möjlig och nödvändig för
underklassen att utvecklas.
Vi har inte ens en teoretisk diskussion om vad vi skulle kun-
na göra,varför vi skulle göra det och verkligen inte om hur
vi skulle göra det.


De faktiska containrarna togs bort ganska omgående. De
mentala står kvar och blockerar vägen i våra medvetnaden.

Inte ens dråpförsöket mot en demonstrant fick oss att vakna.
Den första skjutningen mot en demonstrant sedan skotten i
Ådalen 1931 blev en juridisk fråga som förlorades istället för
ett startskott för att försvara och utveckla de demokratiska
fri- och rättigheterna syftandes till ett annat och bättre sam-
hälle.