leifsjoqvist

Vi har blivit ganska duktiga på att ta avstånd från
kränkningar som rör hud, etnicitet och religion. Vi
upprörs närmast kollektiv vid kränkningar i dessa-
frågor.
Jag hör aldrig din jävla muslim eller din jävla kato-
lik. Någon gång har jag hört jävla jude men då jag
talat om vad det står för att säga så har det inte upp-
repats.

En grupp som sällan får feedback eller upprättelse är
de tjocka eller bara runda. Jag hör nästan dagligen
hur unga kränks för att de är lite för runda. Det är
en slags vardagskränkning som vi tydligen skall leva
med.
Häromdagen var det en ung grabb som kränkte en
annan genom att håna den andres kropp. Ingen in-
grep till de hånades försvar. Inte ens jag gjorde det.
Jag reflekterade inte ens över det förrän flera timm-
ar efter. Grabben som hånades fick alltså stå där en-
sam och inte bara hånas utan också låtsas skratta med
i den allmänna munterheten.
Hur vanligt är inte detta?

Jag kan gå i taket över blattegrabbar som helt riktigt
tar strid mot att de bemöts utifrån sin hudfärg men som
i nästa ögonblick kan håna bögar, tjejer och homosex-
uella. Deras egen utsatthet har inte skapat någon ödmjuk-
het utan snarare gett klartecken till att projicera på andra.

Detta kan ju möjligen stödja tanken på att förtryckta män-
niskor inte utvecklar bättre egenskaper än de fria. Så bor-
de ju logiskt vara. Den som blir trampad på har en tendens
att vilja trampa på någon annan. Endast den medvetne kan
befria sig från de bojor som förtryck i alla dess former lägg-
er på oss.