leifsjoqvist

Under mitt 80-tal som vänsteraktivist slår det mig idag
hur ense vi var i analysen om orättvisorna i väst och i
Tredje Världen och att vi i stort var överens om vart vi
syftade.
Problemet var hur vi skulle förhålla oss till de stora länd-
erna i öst och hur vi där gick fullständigt vilse.


Vi var inte överens i synen på Sovjet och Kina och deras
respektive statsskick och position i världen. Vad kunde vi
väl gjort åt det? Tänk om vi istället förenat våra krafter
till att organisera oss och tagit kamp på hemmaplan? Led-
aren i Guinea Bissau Eduard Mondlane sa en gång att det
bästa vi i väst kunde göra för kampen i Afrika var att ska-
pa rättvisa stater i väst.

Istället bråkade vi om huruvida Sovjet var imperialistiskt
eller om Kina var det. Vi bråkade om huruvida Albanien val-
de fel eller rätt väg. Vi bråkade om vad Marx och Lenin egen-
tligen hade sagt och vad betydelsen var.
Få stod upp och sa att så länge vi kyrkligt tillbeder Marx och
Lenin förblir vi sekter.

Mycket kraft lades på ingenting. SÄPO hade ett lätt jobb då
vänster bekämpade varandra och drog ett löjes skimmer
över vad vänster var för något.

Vänster har inte hämtat sig ännu. Idag om någon gång när
klassskillnaderna bara blir större, utslagningen markant, när
konflikter uppstår mellan undergrupper, när imperialismen är
solid och markedrad till en nation, då borde det vara läge för
en väsnter att organisera och verka.