leifsjoqvist

Bara SvT kan ha en så komplett tablå en kväll och
detta utan en massa idiotiska reklamavbrott. Väl
hemma efter lång cykeltur och tupplur kollade jag
åter på Citizen Kane vilken är en av de bästa fil-
merna någonsin. Alienation och ensamhet kan föl-
ja även med stor materiell rikedom och filmen som
ger oss världens rikaste man med ett stort ärr sedan
barndomen visar detta. Frågan om Rosebud går med
hela filem och får sin förklaring i sista scenen. Det är
så bra.


Filmen om sir Longford var minst lika bra. En film som
gått mig förbi som var lysande. Sir Lonford var en eng-
elsk politiker som gick från de konservativa till att bli
socialist och som grädde på moset konverterade till
katolicismen. Han var en förkämpe för kriminellas möj-
lighet att ta sig tillbaka till samhället. Jag tänker här på
den gamle högerledaren Jarl Hjalmarsson som stred i
Sverige för de kriminellas rättigheter. Longofrd tog sig
an de värsta brottslingarna och värsta av alla var Nora
Hindley som tillsammans med Ian Brady stod bakom
Moors murders där de tillsammans mördade 5 barn.


Longford tog strid för den av alla hatade Hindley och fick
ta massor av skit för det. Hon var hatad av hela England
och om det är något ställe på jorden där man älskar att
hata och att aldrig förlåta är det England. Hindley var dess-
utom kvinna. När kvinnor och barn begår brott i England
blir dessa stigmatiserade bortom alla gränser medans män
glöms bort.

Longford förlorade striden och Hindley dog bakom galler
2002.

Det är en rasande bra film och åter är det Jim Broadbent
som är filmens stora behållning.
Det finns en central passage i filmen där Longford svarar
på frågan om varför han tar ställning för alla dessa krimi-
nella och han svarar:
-Jag tar ställning för syndaren inte synden. Jag anser att
 varje människa oavsett hur ond han är kan ändra sig.
 Jag måste leva med den tron annars vore livet menings-
 löst.

Så talar en sann humanist.